Vad gör man när det är grupparbete och den man är med inte är allvarlig? Jag har det problemet för tillfället. Vi ska göra ett grupparbete i svenskan och jag är med en person som inte helt tar det seriöst. Lite jobbigt, känns som jag kommer göra allt arbete. Så var det idag på lektionen. Då kanske hon också tycker att jag är bossig......

I svenskan hade vi i uppgift att skriva en novell. Jag och SoMessedUp skoja om att hon skulle göra mig. Hon gjorde också två väldigt bra, dock kändes det fel i fall jag skulle ta någon utav dem och säga att jag hade gjort dem. Te.x hade jag fått beröm för något som inte jag hade gjort. Det vore väldigt fel. Jag gjorde en egen igår. Jag hade verkligen ingen skrivarglädje igår, jag vet inte varför men jag kände mig inte alls sugen på att skriva. Men jag klämde fram lite grann. Den blev väl okej, jag tyckte om den. Och jag tänkte att ni skulle få läsa den om ni orkar. Här kommer den, Livets prov som jag döpte den till....

 Livets prov

Jag kände mitt hjärta slå, jag trodde alla kunde höra det. Det slog högt, händerna började bli svettiga. Jag satt och mumlade tyst för mig själv. Alla saker vi var tvungna att kunna. Jag hade kunnat allt igår kväll. Idag verkade allt vara som bortblåst. Jag skulle ha övat mer, borde inte gått och lagt mig i tron av att jag kunde. Fast när mamma hade förhört mig i morse hade jag svarat på allt, varenda liten sak. Jag fortsatte och mumla svaren till mig själv.

Två lektioner kvar, sedan skulle jag visa för läraren att jag visst kunde. Jag kunde och jag skulle få alla rätt. Händerna blev svettiga igen. Jag smet in på toaletten för att skvätta vatten i ansiktet. Det brukade ha lugnade effekt på mig. När jag öppnade dörren såg jag några. De verkade vara upptagna, dem bråkade med varandra. Jag satte igång vattenkranen och kände deras blickar i nacken på mig. I spegeln kunde jag se att dem kom närmare mig. Jag kände att mina ben började skaka, jag försökte låstas som ingenting. Jag tog papper och torkade försiktigt mina händer som hade börjat skaka. Killarna var så nära att jag kunde känna deras andedräkter i nacken. Jag vände mig om, de backade lite grann. Sedan räckte de fram ett papper till mig som jag bara tittade på. Jag fattade efter ett tag vad det var för att papper, jag drog fort fram min plånbok och gav dem pengar. De släppte pappret i min hand och sedan försvann dem. Jag stod och tittade på pappret medan jag tänkte på vad jag nyss hade gjort.

En lektion kvar, jag hade för länge sedan glömt bort alla svaren. Jag funderade att kolla på pappret. Det skulle inte ha skadat, ingen skulle behöva få reda på det. Jag motstod frestelsen och försökte sedan konstcentra mig på vad läraren försökte förklara för oss. Allt han sa var en enda röra, jag fortstod inte och det blev bara värre när han försökte förklara det bara för mig. Jag tyckte det var så pinsamt att jag skyllde på att jag behövde gå på toaletten, jag tog med väskan. Satte mig bara borta i en annan korridor. Jag tog fram pappret, kollade på det. Tänkte att det inte kunde vara farligt om jag läste lite på det, vore bara som jag pluggade. Jag hade precis tänkt börja läsa på det när engelska läraren kom gående mot mig, hon stannade och log mot mig. Jag hälsade artigt mot henne och hoppades att hon snabbt skulle gå här ifrån. Hon stod kvar och hade ett samtal med mig, om vad hade jag ingen aning om. Något som hade med det engelska språket att göra tror jag.

Jag såg att resten från min klass hade fått sluta så jag kunde äntligen sluta gömma mig i korridoren. Jag gick och letade reda på min kompis, jag förde henne med mig till skolans kiosk. Där jag köpte varsin chokladboll åt oss. Vi satt och pratade om provet vi skulle ha nästa lektion, jag kände hur hjärtslagen började öka. Jag försökte dölja det så bra det gick för henne att jag inte alls var nervös. I fall hon märkte det hade hon börjat med något tal om hur det bara var dumt att bli nervös för att man tappade hjärnceller utav det. Som jag hade något val, om jag hade haft det skulle jag ju aldrig ha valt att bli nervös. Jag bestämde mig att låta henne sköta pratardelen medan jag satt och tryckte i mig chokladbollen. Vi gick sedan till salen, ryckte lätt i dörren för att kolla om den var låst vilken den var. Vi satt oss ner på bänken, hon tog upp böcker och började läsa på. Jag undrande om jag med borde göra det. Jag sköt iväg tanken, jag tänkte på pappret. Borde jag läsa på det? Jag kunde inte bestämma mig, jag läste på det vanliga sättet. Till min stora fasa upptäckte jag att jag inte kunde något. Jag läste ändå tills jag hörde ljudet av klackskor i korridoren längre bort. Jag tittade snabbt upp och såg att det var läraren som kom gående. Händerna började skaka och armhållarna blev allt svettigare. Jag kunde inte göra provet nu, jag kunde ingenting utav det som vi skulle kunnat. Jag försökte komma på ett skäl varför jag inte kunde göra det men det stod alldeles stilla i mitt huvud. Jag tog ner handen i väskan och kände pappret. Det hade varit så lätt att bara tagit med det in i klassrummet. Hon skulle aldrig märkt något, ingen skulle märkt något. Fast man lärde sig när man var liten att det vore fel att fuska.

-          Kommer du? Vi börjar nu.

Vi gick väldigt långsamt in i klassrummet medan vi drog djupa suckar. Ingen verkade se fram emot provet. Jag kunde höra någon som pratade med fröken, jag lyssnade på deras samtal. Det var David röst, han stod och förklarade för henne att han gärna ville testa att ha provet muntligt för henne. Hon verkade inte förstå varför han ville göra det, han fick förklara för henne att han inte klarade av skriftliga prov för han var för nervös göra dem. När jag hörde var jag ännu mer intresserad utav samtalet. Jag stannade långt framme i klassrummet bara kunna höra vad dem sa. Hon nickade och log mot honom sedan sa hon att det var självklart att han skulle få göra provet på det viset om det hjälpte. Jag kände att mina ben vände bort från bordet som jag hade tänkt sätta mig vid och gick fram till fröken och David.

Det var den, en kort, liten novell. Jag vill ändå tacks SoMessedUp som skrev två stycken, jag tyckte dem var väldigt bra och jag gillade att läsa dem, inget fjäsk alls :P

Jag har många bra låtar på min mp3 tycker jag. Två utav vill lägga upp här så ni kan få höra dem.

Idag på mediaprodutionen såg vi en film som var väldig knäpp. Våran lärare hade talat om att det som händer i filmen hade hänt i verkligenheten. Okej, kanske inte just den händelsen som händer i filmen men att man hade manuperlarat medierna så ändå.

Här är trailer:

Se den tycker jag.

Jag och SoMessedUp har känt varandra i ungefär 10 år och vart bästa vänner i ungefär 6 år. Nästan 7 tror jag. Ändå är jag rädd över hur bra vi känner varandra. Framför allt över hur bra hon känner mig. Jag har tre exempel på detta. Ett när vi gick i sjuan och två inom senaste veckorna. Okej, vi börjar med det när vi gick i sjuan.

Vi var utanför klassrummet och pratade om en viss person. Vi skulle beskriva personen eller liknade. Vi båda började säga "He is the genies of all... Evil". Båda lyckades att säga samma sak rätt så samtidigt. Det är lite läskigt för vi hade aldrig sagt så om personen men ändå sa båda det.

Okej, andra saker som hände förra veckan.

Jag och SoMessedUp var inne i en bokaffär, stod och titta på en hel vägg full utav böcker verkligen. Vi stod ungefär en och halv meter ifrån väggen. Jag såg en cool bokframsida, pekade väldigt slarvigt på boken och sa den var cool. Tog ner handen med en gång och SoMessedUp gick framtill rätt bok och säger ja eller liknade. Det är lite läskigt att hon visste precis vilken bok det var jag menade utav alla dem böcker som fanns. Det är ett väldigt starkt bevis att hon känner mig :D

Den tredje gången var igår.

Vi plus en till var innen på ett köpcentrum. Vi gick förbi en affär och jag såg en sak jag ville ha, vilket jag sa. Jag sa en sån vill jag ha. SoMessedUp sa chipskålen och mer tror jag, minns inte helt hehe. Hur kunde hon veta det? Det var många mer saker i affär vi gick förbi än just den chipskålen jag såg. Det är väldigt roligt men ändå hur kan två personer känna varandra så väl. 

Det har hänt flera gånger när jag försöker förklara en sak för olika personer men ingen utav dem fattar vad jag pratar om för jag har en tendes att förklara saker väldigt dåligt. Till slut har det sluta med att SoMessedUp säger vad det är jag pratar om, att hon fattar vad jag pratar när ingen annan gör det är också ett starkt bevis att hon känner mig. Jag är inte lika bra som hon på att fatta såna saker, när hon pratar om saker händer det ibland att jag inte fattar. Då känner jag mig som en dålig kompis eftersom hon fattar exakt vad jag menar eller tänker på. Jag antar att det inte har med det att göra annars blir jag ledsen och göra   

Idag på svenska fick vi en uppgift, vi skulle skriva två inledningar och två avslutnignar på en novell. Jag fattar inte rikigt om jag ska vara ärlig men nu är jag i alla fall färdig med uppgiften.  Tänkte att ni skulle få läsa det.

Inledning nummer ett:

Han tryckte upp mig mot skåpet och spottade mig i ansiktet, efteråt skrattade han och iväg med sina så kallade vänner. Dem var bara rädda för honom annars skulle de aldrig vart med honom. Jag som hade stått upp för mig hade han genast sett som ett hot och talat till alla att de skulle hålla sig borta från mig om de vill fortsätta att leva. Självklart hade alla lytt honom, ingen visste ju om han hade skämtat eller om han var döds allvarlig. Så här hade mitt liv vart i tre år nu. Blivit upp körd mot skåpet, bli spottad på och dassdöpt. Ingen hade aldrig försökt stoppa honom, inte ens lärarna. Jag antog att de med var rädda för honom, precis som alla andra som mött honom. Utom jag förstås. Jag hade aldrig fruktat honom men det var för jag aldrig hade träffat honom. Nu var jag hans mobboffer, hans exempel vad som händer när man inte gör som han ville. Jag gick vidare i mina tankar och satte mig på en bänk. Alla flyttade sig med en gång, det kändes som någon hade stoppat en kniv i ryggen på mig. Jag hade bara satt mig ner, jag hade inte bett dem att följa med mig hem efter skolan. Jag började bli van dock, ingen ville vara i närheten av mig i fall han skulle dyka upp. De gjorde det lätt för honom, i fall han ville ha tag på mig. Han ville alltid ha tag på mig, han ville alltid göra något hemskt mot mig. I dag var det inget annorlunda, det han hade gjort vid skåpet var bara en uppvärmning. Jag hade sett han kommit gående mot mig medan jag försökte titta på något helt annat som egentligen inte alls var rolig. Han hade kommit ända fram till mig, han tog tag i min tröja och tryckte upp sitt äckliga ansikte mot mitt, jag kunde se varenda porrmask och finna på hans fett huvud. Han drog mig i tröjan, jag var tuvungen att följa efter honom även om jag inte hade det minsta lust med det. Jag hade nämligen en känsla var han förde mig. Jag knäpp ihop mina ögon hårt, jag ville inte visa för honom att jag var rädd. Jag kände att en tår började bli tydlig på min kind. Jag torkade bort den men det kom bara flera utav dem. Jag hade brustit, jag hade börjat gråta.

Avlutning nummer ett:

Jag hade fått nog, jag ville inte vara kvar. Jag hade ju brustit i gråt. Jag hade talat om för hela världen att jag inte klarade av det. Att jag var en vekling, precis som han sa. jag tog mig till toalett, jag minns inte hur men jag kände att jag hade använt mina sista krafter för att ta mig dit. Armarna och benen värkt, dem skrek på mig att jag inte kunde rör dem mer. Jag var ändå tvungen att göra det, jag kunde inte ha tagit mig hit i onödan. Jag visste imorse att det hade vart en bra idé att tagit en kniv med mig till skolan, inte för jag trodde att det var till detta jag skulle få användning utav den. Jag trodde jag skulle använda den mot honom, inte mig själv. Jag kände ändå att det var det enda sätt att bli av med honom på. Jag var villig att ta till alla medel för att det ska hända. Jag satt mig dystert ner på toalettstolen. Jag kände att jag gav upp, jag var inte bättre än någon utav dem. Jag satt på toalett redo att ta mitt egna liv. Ändå skulle jag göra världen en större tjänst i fall jag tog hans liv. Varför skulle jag inte ta hans liv, då skulle ju mitt bli bättre. Precis så här skulle jag ha tänkt för länge sedan. Jag reste mig med nyfunnen kraft inom mig. Låste upp toalettdörren och gick att leta reda på honom. Det var inte svårt jag behövde bara kolla efter folk med dem räddaste ansiktsuttrycken. Det gick fort, jag gick med raka steg fram mot honom. När jag var framme sa jag hans namn sakta. Han vände sig om och tittade rakt på mig. Jag tog fram kniven och stack den rakt in i hans kropp. Hans blick for först på mig och sedan kniven, jag vände mig om och började gå. Gick bara där ifrån. Ingen försökte stoppa mig.   

Inledning nummer två:

Han spottade mig i ansiktet efter jag inte hade lytt honom, jag spottade snabbt tillbaka på honom. Han blev alldeles röd i ansiktet, nästan som han satt på matten och försökte tanka. En roande tanke, vilket gjorde att ett litet leende kom till på mina läppar. Han tittade på mig med förstört uttryck, när han började torka bort mitt saliv från hans fett ansikte passade jag på att gå. Jag smet in på toaletten för att göra samma sak som honom, jag ville inte gå omkring med hans äckliga spott på mig. Jag sköljde mitt ansikte i det svala vattnet som kom ur kranen. Jag sträckte mig sedan efter pappret bara för att upptäcka att det var slut. Jag torkade bort vattnet med hjälp av armen på min tröja. Sedan gick jag ut från toaletten, han skulle inte få tro att han fick mig att börja gråta. Jag var ingen vekling, jag var inte direkt rädd för honom. Dock är alla andra det, de vågade inte stoppa honom. Hans så kallade vänner var bara kompis med honom för att han inte ska gå på dem.

Avslutning nummer två:

Han hade gjort det för sista gång, jag var inte längre hans mobboffer. Jag var trött på honom och jag ville bli av med honom, helst så fort som möjligt. Han hade gjort saker mot mig i tre år nu och någon gång var det tvungen att ta slut. Jag var inte längre hans nickedocka. Jag skulle ta saken i egna händer eftersom ingen annan elev ville hjälpa mig. Jag kunde ju inte bara sitta och glo längre. Han hade dassdöpt mig för sista gången. Jag började tvätta mig i handfatet när en känsla av Déjá Vu träffade mig. Hade inte jag redan stått här idag och tvättat mitt ansikte från hans spott, jag fick då plösligt en bättre idé än den jag hade innan. Jag behövde inte använda kniven jag tog med mig till skolan idag. Jag skulle inte behöva använda den på honom, det var inte rätt sätt att lösa detta problem. Att föra mer våld i det hela var fel, jag visste ett bättre sätt. Ett som alla lärare pratade om hela tiden. Jag låste upp toalettdörren, såg alla deras rädda ansikten. Det betydde att han var nära. Jag fick syn på honom när han stod och skällde ut en liten sjua. Jag gick vidare och hoppades att han inte såg mig, jag hade inte tid med honom just nu. Efter en lätt knackning öppnade hon med ett leende. Jag berättade att jag ville prata med min mentor. Hon ropade genast på honom som om hon märkte att det var viktigt för mig. Han kom fram med en tallrik i handen, han tittade förvånat på mig. Jag började berätta för han att jag inte längre stod ut, att jag hade gjort det i tre år och ville inte längre. Han ställde när tallriken och följde med mig där jag hade sett honom senast. Min mentor gick fram och pratade med honom, vad han sa visste jag inte men det hade den effekten jag hade hoppats på. Hans blick for först på mig och sedan läraren, jag vände mig om och började gå. Gick bara där ifrån. Ingen försökte stoppa mig.

Jag hoppas ni tycker om det annars vill jag gärna höra vad det är jag kan ändra. Jag måste dock säga att jag inte har hunnit att läsa igenom den än. Så det kan finnas massa fel... :D

Så länge jag kan minns har jag alltid gillat böcker. Dock är ju inte mitt minne det bästa :D I förrgår började jag verkligen tänka på hur länge och varför jag började gilla böcker. Efter ett tag utav tänkande kom jag ihåg en bok som jag läste för ett bra tag sedan. Den heter Han sa ja, den är skriven av Bo R Holmberg.

 Jag kan ju säga att jag inte kommer ihåg vad den handlar om. Jag minns dock att jag gillade den, både jag och SoMessedUp läste den. Sedan läste vi mer utav serien. Jag tror den bestod utav tre böcker, jag kommer ihåg ett till namn Jag vt åk 9 tror jag. Jag sökte efter denna kommer den tredje upp.  Jag tror Han sa ja kom först sedan kom denna och sist kom Jag vt åk 9 om jag har minnet på rätt ställe. Jag får tillbaka ett speciellt minne. Det var när jag och SoMessedUp letade ifall en utav böckerna hade kommit in till bibloteket, så blev vi hela tiden lurade utav en annan bok som såg ut som den tillhörde denna bok serien. Var inte skojigt, men vi tog den boken hela tiden i tron att den tillhörd. Sedan lärde vi oss att den inte gjorde det men vi råkade då och då ta ut den från hyllan. När vi fick se vilken bok det var suckade vi.

 Men tillbaka till det jag skrev om i början. Varför jag började gilla böcker. Jag tror denna serien är vaför, jag gillade nog dessa böcker så mycket att jag började att läsa mera och upptäckte att det fanns många bra böcker i världen. Jag tror även en annan bok jag läste för ett tag sedan hjälpa att väcka mitt bokintresse, Malin+Rasmus=Sant. Jag tror jag har läst den tre gånger och varje gång har jag gråtit i slutet. Den är väldigt bra. Jag vill gärna läsa den igen.

 Jag tror alltså det är pågrund utav dessa böcker jag gillar att läsa, misstänker det i alla fall. Jag är i så fall evigt tacksam. För utan dem böckerna hade jag aldrig upptäckt andra böcker. Som Harry Potter, Septiumus Heap och en nyligare bok Djävulens märke. Jag kanske inte heller hade vart den person jag är idag i fall jag inte hade läst lika mycket, vet dock inte om det är något dåligt :D Jag vill bara säga att jag älskar er författare som kommer på alla dessa bra böcker och ger inte upp :D

Får jag ta en kyss från dina läppar?

En ögonblick tvekade, sedan lutade jag mig fram och tog den. Jag tog den som om det vore min rätt att ta den från henne, som om jag hade lova att ta den ifrån henne. Hon verkade inte ha något emot att jag tog den. Inte just då i alla fall men efteråt tog hon ett steg bakåt så jag inte längre kunde ta den ifrån henne. Hon hade de största ögon jag någonsin sett, hon var i chock. Det kan jag förstå, det hade jag med varit om någon försökte ta något sådant från mig. Hon öppnade dörren och vände sig om mot mig, gav mig en blick som sa att jag aldrig skulle göra om det. Inte för att jag behövde få en blick, jag skulle aldrig kunna göra ta det igen. Inte efter hon hade nekat mig, sådant mod ägde jag inte. Jag borde ha gått där ifrån med en gång efter hon stängt dörren men jag kunde inte få min kropp att lyda mig. Jag stod som fastfrusen, inte en muskel i kropp rörde sig när jag försökte få den till det. Steg närmade sig mig medan jag stod där, äntligen vaknade min kropp till liv. Jag kastade mig nästan i häckarna, vände på mig så jag skulle kunna se vem som besöka henne sent på kvällen. Dock lyckades jag inte se ansiktet för att det just var på kvällen, mörkret gjorde det omöjligt för mig att se. Hon öppnade inte när person som jag antog var en kille knackade. Hon kanske trodde att det var jag som stod dörr vid hennes dörr, som jag skulle ha kvar modet för att knacka på henne dörr. Person gav ifrån sig en suck, gick iväg från hennes hus. Jag trodde att detta var mitt tillfället att försvinna här ifrån. Jag tog mig ifrån häcken, tittade snabbt på hennes hus och troligen på hennes fönster. Tanken på henne där inne gjorde mig alldeles varm i kroppen, fick mig att tror att hon skulle vilja titta på mig igen. Tanken försvann med en gång då jag hade börjat gått bort. Imorgon var det som om inget av det hade hänt. Jag trodde jag skulle spricka varje gång jag såg henne. Själv klart såg hon mig inte, varför skulle hon ha sett mig. Om jag blev synligt för någon var det när jag stod i vägen för dem när de tog sin mat annars var jag bara en skugga. Jag kröp längst väggarna, bara en som kröp med mig ibland. Ensam var jag annars, utan vänner. Hade ingen att dela mina dumma tankar med, inte för jag hade delta mina tankar med någon.

Inte klart!